Det här är en del av mig.

Under så många år har jag gått runt och varit bitter och hatat på saker jag har gått igenom. Under så lång tid har jag slösat timmar med att hata myndigheterna för vad dom har gjort mot mig. Så lång tid att jag missade det viktiga i livet, mig själv.


1999 är jag 10 år gammal och nyår står runt hörnet och det är sista året jag får bo hemma och strax innan helvetet brakar loss i min familj. Om jag visste vad jag hade att vänta mig dom närmaste 10 åren så hade jag förmodligen brutit ihop och inte suttit här idag. I princip varje dag i nästan 8 år undrade jag hur jag skulle ta mig hem igen. Men det jag inte visste då va att jag inte hade något hem att komma tillbaka till.


Det är i slutet av September år 2000, en månad innan jag ska fylla 11 år och mina föräldrar börjar bråka efter att jag och min lillasyster. Vid det här laget är både jag och min lillasyster vana vid det traditionella kvällsbråket. Men detta bråket va unikt, jag kunde höra att detta inte skulle sluta bra. Så jag går in till min lillasysters rum och ber henne stanna där och inte komma ut oavsett vad hon hörde.


Jag stänger dörren om mig och skriker från ovanvåningen att dom ska sluta bråka. Plötsligt hör jag för ovanlighetens skull att min mamma ropar på hjälp, det brukade vara tvärtom. En kall kår går över ryggen och jag springer ner för trappan och det första jag ser är min mamma ligga ihopkrupen vid ytterdörren i försvarsposition och i ögonvrån ser jag min pappa komma rusandes med någonting i handen.


Min första instinkt är att skydda hela familjen så jag ställer mig framför min ihopkrupna moder och min pappa kommer rusandes och stannar precis framför mig då jag säger,


"Ska du verkligen döda henne? Vad händer med mig och min lillasyster då? Ska vi aldrig få se dig igen"?


Det här va sista kvällen vår familj va tillsammans och polisen kom och grep min pappa och förde ut honom i handfängsel. Min pappa blev häktad i några veckor. Inte nog med det, min mamma gjorde sig inte bara av med min pappa utan hon gjorde sig av med mig också. Det gick några veckor och jag blev placerad på min första fosterfamilj som kommer att bli en rad av vistelser på både fosterfamiljer, behandlingshem och inlåsningar under 10 år.


Enligt studier så borde jag inte ha tagit mig hit där jag är idag. Hade jag följt statistiken som finns på SIS (statens institution styrelse) så hade jag förmodligen suttit inlåst på livsstid, alternativt varit en blandmissbrukare utan någon som helst framtid. Och tråkigt nog så var det så det gick för många av dom jag har bott med.


Jag har alltid haft ett inre driv till att åstadkomma någonting större än att sitta inlåst och förstöra mitt liv med droger. Däremot har jag alltid valt att ta den hårda vägen! Men jag har lärt mig att genom svår trauma så kommer även en lättnad. Lättnaden över att oavsett vad som kommer att hända så är jag kapabel till att hantera situationen utan att ta någon större skada vid nederlag.


Resan hit har varit lång och jag är långt ifrån fullärd! Jag kommer alltid lära mig mer utifrån vad jag vill lära mig. Skillnaden idag och på för ett år sen är att jag inte längre ältar det som hänt och använder det till min styrka. Med hjälp av meditation, duktiga mentorer och andra viktiga verktyg (som jag kommer prata mer om i bloggen vid senare tillfälle) så har jag lärt mig att hantera nedgångar i livet och det är någonting jag tror är bland den bästa egenskapen hos mig själv. Jag ger aldrig upp och jag tror på mig själv!


Och så länge du gör det så kommer du att kunna ta dig vart du vill. Följ min resa här på bloggen och på instagram. Framtiden har mycket att erbjuda åt oss alla och jag tror mig ha hittat hur vi alla ska kunna få en bra beskärd del av kakan.


#lifestory #aboutme


41 views0 comments

Crypto Swen

your

Crypto Friend

Website maintenance...